När någon dör – en tidslinje

När en människa dör följer en kedja av händelser. Här kan du se vad som händer steg för steg.

Tidsaxel_wip.png

1. Dödsfall

En läkare tillkallas alltid för att fastställa dödsfallet, oavsett var det sker. Läkaren skriver ett dödsbevis och ser till att den avlidna får ett identitetsband.

2. Dödsorsaken fastställs

De anhöriga har alltid rätt att få en skriftlig redogörelse av dödsorsaken. Den fastställs av en läkare som också skriver ett dödsorsaksintyg. Läkaren avgör om det behövs en obduktion för att kunna fastställa dödsorsaken, och om polisen ska kontaktas. Det kan hända om dödsfallet inte beror på sjukdom eller om den avlidnas identitet är okänd. Polismyndigheten avgör om det behövs en rättsmedicinsk undersökning.

3. Dödsbädd

Inför besök från anhöriga görs den avlidna i ordning i sin säng i hemmet, på vårdhemmet eller på annan plats där dödsfallet skett. Det är oftast vårdpersonalen som gör detta. Eventuella kanyler och katetrar tas bort, ögon och mun sluts, och händerna läggs till rätta. Om det behövs kan den avlidna också tvättas, rakas och kammas.

4. Begravningsbyrå kontaktas

De anhöriga kontaktar önskad begravningsbyrå som de vill ska planera och genomföra begravningen. Om den avlidna fyllt i Vita Arkivet kan det vara till hjälp i planeringen.

5. Bårhus och svepning

Den avlidna transporteras till ett bårhus för förvaring tills det är dags för svepning. Svepning innebär att den avlidna bäddas ner i sin kista i de kläder de anhöriga bestämt.

Om de anhöriga önskar kan den avlidna läggas i kistan på dödsfallsplatsen och föras direkt till bisättningslokalen. Om tiden blir lång mellan dödsfall och begravningsceremoni kan det bli aktuellt med balsamering av hygieniska skäl. Det innebär att blodet ersätts/späds ut med konserverande ämnen, till exempel formalinlösningar.

6. Bisättning

Kistan transporteras från bårhuset till en bisättningslokal. Där förvaras den i väntan på begravningsceremoni, kremation eller gravsättning.

7. Visning (personligt avsked)

För många anhöriga är det viktigt att få se den avlidna i sin kista för att ta ett personligt avsked. Då finns också möjlighet att lägga med någon minnessak i kistan. Visningen kan ske när som helst efter dödsfallet, men vanligast är efter svepningen.

8. Begravning

Många begravningsceremonier följer en religiös ordning, till exempel en begravning i Svenska kyrkan. Men den kan också vara helt fri till sin form, en så kallad borgerlig begravning. Vid de flesta begravningsceremonier ligger den avlidna i en stängd kista. Ibland önskar de anhöriga en öppen kista, men då informeras alltid gästerna i förväg. Om den avlidna redan är kremerad sker ceremonin med urna istället för kista. I vissa fall genomförs ceremonin utan den avlidna. Det kan vara om någon dödförklarats utan att kroppen återfunnits.

9. Minnesstund

Efter begravningsceremonin träffas gästerna för att minnas, äta och dricka något tillsammans. Den avlidna kan vara närvarande genom bilder, minnessaker och i minnestal. Däremot brukar inte urna eller kista finnas med på minnesstunden.

10. Gravsättning (kremering)

Kremering innebär att kistan med den avlidna förbränns. Askan hälls i en urna som sedan gravsätts. Det kan vara i en jordgrav, gravkammare, kolumbarium, minneslund, askgravplats eller askgravlund.

10. Gravsättning (jordbegravning)

Jordbegravning innebär att den avlidna gravsätts i sin kista. Det kan vara i en jordgrav, gravkammare eller minneslund.