Gå till sidans huvudinnehåll

Att vara gäst på en ortodox kristen begravning

Samlingsbenämningen ”Ortodoxa kyrkan” rymmer flera självständiga kyrkogrupper. I Sverige finns cirka 140 000 ortodoxa trosbekännare.

Denna text utgår från den bysantinska ortodoxa kyrkotraditionen, men grundläggande drag är gemensamma för alla ortodoxa kyrkor.

Oftast öppen kista

I kyrkan eller kapellet placeras den döde med ansiktet österut, mot altaret. I nyare svenska kyrkor och gravkapell finns dock inte alltid altaret i kyrkorummets östra del. Då får altaret vara en markering för det östliga väderstrecket.

Kistan är oftast öppen under begravningen. Om de anhöriga vill ha kistan stängd brukar prästen vilja att kistan öppnas före begravningsakten, då hen ber en bön i vilken hen ser och berör den avlidna, välsignar honom/henne och meddela syndernas förlåtelse.

Alla är välkomna till begravningen

Ortodoxa begravningar brukar vara öppna för alla. Församlingen står oftast upp, men det kan finnas enstaka stolar för dem som inte orkar stå. Det finns ingen särskild klädkod men som begravningsgäst brukar man bära mörka kläder.

Begravningsgudstjänsten leds av en präst (och diakon om sådan finns) och innehåller sång och evangelieläsning. Församlingen håller oftast brinnande vaxljus i sina händer. I slutet får de anhöriga och församlingen ge den avlidna sin sista hälsning. Då går man fram en i taget och passerar kistan moturs. Under tiden sjungs de så kallade avskedssångerna.

Jordfästning och åminnelsegudtjänster

Efter gudstjänsten bärs den avlidna till gravplatsen för jordfästning. Vid gravplatsen tänder prästen en särskild rökelse som sprids runtom graven, den avlidna och de församlade. Därefter firas kistan ned i graven. De närvarande sjunger ”Evig åminnelse” och prästen sprider askan ur rökelsekaret över den nedsänkta kistan. Oftast kastar alla en handfull mull över kistan, de närmast sörjande först. Blommor har inte förekommit i ortodox begravningssed, men har blivit allt vanligare.

Efter dödsfallet firas åminnelsegudstjänster då man ofta tar med mat och dryck till graven eller kyrkan. De troende tänder ljus för sina levande och döda anhöriga och vänner, och nämner deras namn vid varje gudstjänst.