Samhällets ansvar
Många kostnader som uppstår i samband med någons död betalas via skatter. Kostnader för omhändertagandet av den avlidne, transport till bårhus och förvaring fram till hämtning för kistläggning och svepning är kostnader som sjukvården: kommun eller landsting, ofta men inte alltid, svarar för. Om dödsfallet blir föremål för en polisutredning svarar polismyndigheten för samma kostnader. Om den avlidne blivit remitterad till vård utanför det egna landstinget svarar landstinget för hemtransport efter dödsfallet.

Begravningsavgift och kyrkoavgift
Alla betalar begravningsavgift via skattsedeln. Den täcker kostnader för kremation, ceremonilokal, gravplats under 25 år och vissa transporter m.m. Den som är medlem i Svenska kyrkan får genom sin kyrkoavgift tillgång till kyrkolokal med präst och musiker. Motsvarande gäller vanligen också medlemmar i andra trossamfund.

Försäkringar
Ofta faller försäkringar ut vid dödsfall. Det kan t.ex. vara begravningsförsäkringar, traditionella livförsäkringar, åtaganden från arbetsgivare och fack, olycksfalls- och reseförsäkringar liksom vissa hemförsäkringar.

Dödsboets ansvar
Kostnader som dödsboet eller den avlidne svarar för är t.ex., kista, urna, vissa transporter, sång och musik, blommor och utsmyckningar, program och tackkort, dödsannonser, minnesstund samt begravningsbyråns arbete.

När dödsboet saknar tillgångar
Saknar dödsboet tillgångar helt eller delvis, ger kommunen ekonomiskt bistånd till en värdig begravning. Hänsyn tas då till allmänt vedertagna begravningstraditioner och olika religiösa och etniska gruppers speciella önskemål. Den avlidnes och de anhörigas önskemål beträffande formerna för begravningen bör respekteras, om kostnaden är skälig.

Socialstyrelsens rekommendation är att det ekonomiska biståndet bör motsvara kostnaden för en begravning i Sverige och i regel inte vara högre än ett halvt basbelopp. Förutom kostnader för det som hör samman med att ta hand om stoftet och begravningsakten, bör biståndet även kunna omfatta kostnad för gravsten med inskription och transport till gravplats i Sverige. I allmänt vedertagna begravningstraditioner får även anses ingå viss blomdekoration och en enklare förtäring för en mindre krets av sörjande. Däremot ingår inte merkostnader för transport till utlandet och begravning utomlands.

Ansökan görs till socialtjänsten
Rätten till bistånd till försörjning och livsföring i övrigt, dit begravning räknas, står inskriven i socialtjänstlagen. Ansökan görs till socialtjänsten som nås via kommunen där den avlidne vistades.

Betala inga räkningar!
Vid sin bidragsbedömning tar socialtjänsten hänsyn till vilka tillgångar som fanns på dödsdagen, d.v.s. innan eventuella skulder betalats. Inga räkningar  bör därför betalas förrän det är klarlagt att tillgångarna först täcker begravnings- och boupptecknings- kostnaderna. Kostnader för begravning och bouppteckning är alltså prioriterade skulder.

Begravning av barn
I en förälders försörjningsskyldighet ligger ett ansvar att efter förmåga stå för kostnaderna för ett barns begravning. Det innebär att om dödsboets tillgångar inte räcker till begravningskostnaderna så avgör föräldrarnas ekonomi om bistånd kan utgå.

Om socialtjänsten nekar bistånd
Dödsboet har alltid rätt att ansöka om bistånd till begravningen. Socialtjänsten är skyldig att pröva en sådan ansökan och lämna ett skriftligt beslut i ärendet. Beslutet ska vara försett med en uppgift om hur man överklagar, en s.k. besvärshänvisning. Vid synpunkter på hanteringen av ärendet eller bemötandet kan man också vända sig till Socialstyrelsen som har tillsyn över socialtjänsten. Deras uppgift är bl.a. att informera, ge råd och svara på frågor från allmänheten om socialtjänsten.

Överklagande
Är man inte nöjd med kommunens beslut kan man överklaga till Förvaltningsrätten. Ett överklagande ska göras skriftligt. Någon särskild blankett behövs inte och överklagandet kan göras mycket enkelt. Behöver man hjälp med överklagandet är socialtjänsten skyldig att ge den hjälpen. Överklagandet skickas till det socialtjänstkontor som beslutat i ärendet och ska inkomma till socialtjänsten senast tre veckor efter att man fick beslutet. Socialtjänsten bedömer om beslutet ska omprövas eller inte. Om beslutet inte omprövas skickar socialtjänsten det tillsammans med överklagandet till Förvaltningsrätten för prövning. Blir man missnöjd också med Förvaltningsrättens beslut kan man gå vidare till Kammarrätten och slutligen till Högsta förvaltningsdomstolen.

Text Bo Forslund