Själaringning
Själaringningen var ursprungligen en klockringning som ägde rum för att påkalla församlingsbornas förböner när någon låg för döden. Senare och alltjämt blev det en ringning som äger rum när någon har avlidit. Man ringer för själens fromma. Rutinen var tidigare att så snart som möjligt efter dödsfallet ringa i kyrkklockan. Olika seder utvecklades runt om i landet och man ringde i olika klockor och olika länge för att skilja på ringningen för barn, kvinnor och män samt börd och ställning. Själaringningen kom att bli en kungörelse om att någon var död.

Idag har själaringningen i stort samma innebörd som bl.a. stadgas i 1686 års kyrkolag: ”Efter the Döde skal ringas intet för någon widskepelse skull, utan at ther med förkunna then Dödas afgång och vpväckia Christelige Tanckar om Dödeligheten hoos them som qvarlefwa.”

Av olika lokala skäl har dock själaringningen rationaliserats. På vissa håll lever den kvar med dagliga ringningar, på andra håll rings det en dag i veckan och på åter andra håll är själaringningen helt avskaffad.

Tacksägelse i kyrkan
En söndag efter dödsfallet sker tacksägelse i kyrkan för den som varit medlem av Svenska kyrkan. Då läses den avlidnes namn upp mot slutet i den ordinarie gudstjänsten och församlingen samlas i en kort bön för den avlidne medan kyrkans klockor ringer. Anhöriga får normalt besked från församlingen om vilken söndag tacksägelse sker.

Text Bo Forslund