Begravningar har alltid varit omgivna av traditioner. Många traditioner har sin grund i religionen men är också ämnade för att hedra den avlidne.

Läs mer om några av de traditioner som vi ofta får frågor om.

Kistans placering i en grav
De flesta begravningsplatser i Sverige är kyrkogårdar, d.v.s. begravnings-
platsen ligger i direkt anslutning till kyrkan. Sedan gammalt har gravar för kistor därför anlagts enligt den kristna trosuppfattningen, d.v.s. i östvästlig riktning. Den döde ska liggande på rygg se mot öster där solen går upp på uppståndelsens morgon. Kistan gravsätts alltså med huvudändan mot väster och fotändan mot öster. På många äldre kyrkogårdar är samtliga kistgravar anlagda på detta sätt. Det innebär att gravar på ena sidan om en häck kan ha gravstenen i gravens huvudände medan gravstenen står vid gravens fotända på den andra sidan häcken. I nyare gravkvarter och på nya begravningsplatser har man många gånger gått ifrån den gamla traditionen, mycket beroende på att urngravar numera dominerar.

Att bäras med fötterna först
Det har under de senaste seklen varit en hederssak att den avlidne bärs med fötterna först, d.v.s. framåt. Så gör vi än i dag. Oavsett om den döde bärs på bår, i sin kista eller om kistan transporteras i en begravningsbil eller på en katafalkvagn. Seden har sitt ursprung i forna tiders ockulta föreställningar.

Kistan i kyrkan
En sed som nästan helt försvunnit är hur den döde placeras i kyrkan. Det rätta har tidigare varit att den döde placeras framåt, precis som de övriga i församlingen, d.v.s. med blicken riktad mot det heliga, mot koret, mot öster.

Numera placeras kistan oftast med fotändan ut mot församlingen, en ”sed” som sannolikt tillkommit av praktiska skäl för att kistan inte ska behöva vändas när den bärs ut ur kyrkan.

I de kyrkor som fortfarande håller den gamla traditionen vid liv, vänds kistan innan utbärningen för att fotändan ska komma först. I några få kyrkor finns s.k. vändkatafalker som underlättar denna vändning.

Det är naturligtvis tillåtet att ställa kistan enligt gamla traditioner även i kyrkor som ändrat sin praxis. Det kan under alla förhållanden vara bra att veta att kistans huvudände kan skiljas från fotändan genom kistkortet eller kistplåten. Vanligast är att dessa placeras i huvudändan.

Begravningsbilens gardiner
Förr var begravningsbilens eller vagnens gardiner sällan fördragna vid transport av den döde i sin kista. Det berodde på att efterlevande oftast följde efter i procession. Numera körs kistan vanligen utan att de efterlevande är närvarande. Regeln är således att gardinerna är fråndragna vid procession, d.v.s. när efterlevande följer den döde, och fördragna (vagnen täckt) när kistan inte förs i procession. Undantag görs ibland av praktiska skäl eller när efterlevande bestämt något annat.

Urnan i graven
Urnor har ingen huvudände och kan placeras i graven hur som helst. Möjligen betraktas gravyren eller namnplåten på urnan som ett riktmärke.

Gravsättning får aldrig ske så att tidigare gravsatt aska eller stoft skadas. Alla gravplatser och alla gravar inom en gravplats är därför noggrant registrerade i den s.k. gravboken som begravningshuvudmannen (församling, kyrkogårdsförvaltning eller motsvarande) enligt lag ska föra. Det gäller både kist- och urngravplatser samt urnor som gravsatts inom en gravplats ursprungligen avsedd för kistor. Det går alltså alltid att få reda på var inom gravplatsen som den aktuella graven finns.

Text Bo Forslund