I det gamla bondesamhället levde människorna liksom naturen i ett kretslopp. Man föddes, levde, åldrades och dog och döden ingick som en naturlig fortsättning på livet. Människor levde nära varandra och barn såg syskon födas och gamla far- och morföräldrar dö och begravas.

Att begravas var på den tiden ingen privatsak, tvärtom. Vid dödsfall engagerades såväl släkt som vänner och grannar i arrangemangen  som utfördes enligt byns sed och tradition.

Graven grävdes av grannarna
Graven grävdes av folk från den gård som stod i tur att gräva. Det förekom att byn eller socknen hade en gravkavle som reglerade turordningen mellan gårdarna att gräva gravar för byns avlidna och att hålla med häst och vagn för transport av kistan till graven.

Under tiden fram till begravningen hörde det till god sed att besöka hemmet där den döde 'stod lik'. Det var ett självklart besök som innebar respekt för den gemenskap man haft med den döde.

Svart, sorgens färg
Sedan gammalt har den svarta färgen använts i klädedräkten för att markera den sorg som fördystrar sinnet. Under sorgeåret bars sorgkläderna i synnerhet vid de olika kyrkohögtiderna.
Såväl kvinnor som män bar sorgkläder och i folkdräkterna ingick särskilda plagg för de som hade sorg.

Begravningsceremonin ägde som regel alltid rum på en söndag. För 'bättre' folk inne i kyrkan, för allmogen på kyrkogården, vid graven.

Såväl före som efter begravningshögtiden samlades begravningsgästerna i den dödes hem där det serverades av den 'förning', mat som gästerna haft med eller av vad gården hade att bjuda på.

(Text: Åke Palmgren)