En grundläggande princip är att ingrepp i en avlidens kropp inte får göras utan stöd i lag eller annan författning. Huvudregeln blir därför att kroppsdelar, implantat och artificiella delar som permanent infogats i en människas kropp inte får avlägsnas vid ett dödsfall. Undantag kan vara icke-biologiskt material som har infogats i kroppen (implantat) som kan orsaka skada vid kremeringen, exempelvis explosiva implantat som pacemaker. Undantag gäller även vid obduktion eller rättsmedicinsk undersökning då det förekommer att delar av kroppen avlägsnas för granskning, provtagning eller annan nödvändig åtgärd. Om möjligt läggs alltid delarna tillbaka i kroppen efter sådan undersökning. Undantag från huvudregeln sker även vid transplantation av donerade organ. (SOU 1992:16 Kroppen efter döden, Lag (1995:832) om obduktion m.m. samt Lag (1995:831) om transplanta­tion m.m.)

Brottsbalken reglerar det som rubriceras som brott mot griftefrid:
”Den som obehörigen flyttar, skadar eller skymfligen behandlar lik eller avlidens aska, öppnar grav eller eljest gör skada eller ofog på kista, urna, grav eller annat de dödas vilorum eller på gravvård, döms för brott mot griftefrid till böter eller fängelse i högst två år. Lag (1993:207)” (Brottsbalken 16 kap. 10 §)

Något undantag för ädla metaller eller tänder finns inte i lagstiftningen varför fast förankrade guldtänder inte får brytas loss. Detsamma gäller exempelvis permanenta ögonproteser. Däremot kan lösa anordningar som ersätter kroppsdelar tas bort.

Löstagbara proteser som ben- och armproteser tas normalt omhand av sjukvården. Lösgommar får däremot oftast av etiska skäl följa den avlidne i graven. Glasögon kan ibland få följa den döde men tas annars omhand av efterlevande.

Inte heller efter kremering får delar av stoftet tas omhand på annat sätt än vad som regleras i lagen, Begravningslagen (1990:1144) 5 Kap. 6 §:
”Sådana delar av stoftet som inte har förbränts vid kremeringen skall tillföras askurnan. Om det inte kan ske, skall innehavaren av krematoriet låta förstöra delarna eller gravsätta dem inom en allmän begravningsplats.”

Tandguld tillhör sådana delar av stoftet som inte förbränns. Dock smälter guldet av hettan och omformas till mindre ofta oigenkännliga partiklar. När askan sedan finfördelas i en s.k. askberedare passerar alla små partiklar och hamnar i askurnan tillsammans med askan. Större partiklar, i huvudsak metalldelar från kistan men också konstgjorda knä- och höftleder m.m., samlas ihop i ett slutet kärl och gravsätts inom begravningsplatsen när kärlet är fullt.