Historia
Även om man funnit tecken på att kremering förekommit på olika sätt ända sedan förhistorisk tid tog den nuvarande kremationshistorien i Sverige sin början i slutet av 1800-talet.  Idag, drygt hundra år senare, kremeras 77% (år 2010) av alla avlidna i vårt land.

Hur går det till
Begravningslagen definierar kremering som ”förbränning av stoftet efter en avliden person”. Enligt samma lag får kremering bara ske i krematorier. Kistan med den avlidne förs in i ugnen som rymmer endast en kista åt gången. Eventuella kistdekorationer tas av dessförinnan. Temperaturen är ca 800 grader och efter 1-2 timmar är förbränningen klar. 

Askan består i huvudsak av skelettets ben och efter finfördelning återstår ca 4 liter som sedan överförs till en urna. Sådana delar av stoftet som inte har förbränts vid kremeringen skall tillföras askurnan eller förstöras eller gravsättas inom en allmän begravningsplats. 

Vanligtvis är de efterlevande inte med vid kremationen.

Kista behövs
En kista behövs även vid kremering av en avliden i Sverige. Det är dels en arbetsmiljöfråga för den personal som i olika led hanterar avlidna, dels en praktiskt fråga när det gäller att föra in den avlidne i kremationsugnen. Kistan blir också ett vedämne och en del av bränslet och underlättar därmed förbränningen.

Säkerheten
Det är Skattemyndigheten som utfärdar tillstånd om att stoftet får kremeras. Det gör man efter yttrande från läkare eller polismyndighet.  
För att eliminera risken för förväxlingar kremeras alltid en kista åt gången. Kistan märks upp med en unik nummerbricka som efter kremationsförloppet också tillförs askurnan. 

I avvaktan på gravsättningen skall askan förvaras på krematorie- eller begravningsplats. Askan får lämnas ut bara om det finns betryggande säkerhet för att den kommer att hanteras på ett pietetsfullt sätt.

Tidsaspekter
Enligt Begravningslagen ska kremering ske snarast möjligt och senast två månader efter dödsfallet. Gravsättning ska därefter ske inom ett år från kremeringen. 
Kremeringen sker normalt någon eller några dagar efter begravningsceremonin.

Därefter ska askan finfördelas och tillföras urnan samt transporteras till gravsättningsplatsen. Gravsättningen bör därför planeras in tidigast 7 till 10 dagar efter ceremonin.

Datum för kremeringen framgår av den kremationsjournal som krematoriet skall föra och av det s.k. identitetsbevis som efterlevande så småningom erhåller.

Blommor och dekorationer
Efter ceremonin vid en jordbegravning följer vanligtvis blommorna med ut och dekoreras kring graven i samband med gravsättningen.  Vid en kremationsbegravning finns andra möjligheter. På många platser är det möjligt att lägga ut blommorna utanför ceremonilokalen där de får ligga några dagar. På vissa ställen, framförallt utanför krematoriekapellen, finns särskilda s.k. kransgårdar där både kransar, buketter och kistdekorationer läggs ut på samma sätt. Ytterligare en möjlighet är att låta lägga ut blommorna på graven, förutsatt att sådan finns och att där är plats nog. I Stockholmsområdet förekommer också att blommorna måste kastas efter ceremonin pga. platsbrist. 

Oaktat vad som sker med blommorna finns möjlighet att ta vara på banden och korten med hälsningarna för att senare låta dem följa med urnan i graven.

Gravalternativ
Efter kremering finns många olika alternativ att gravsätta askan; grav i jord avsedd för endast urnor, grav ursprungligen avsedd för kistor, kolumbarier (nischer), urn- eller gravkammare (gravrum i eller ovan jord), nedgrävning eller utströende i minneslund (anonym gemensamhetsgrav), askgravar (ofta enkla gravar för aska utan urna) samt utströende på annan plats än begravningsplats (efter tillstånd av länsstyrelsen).

Att dela eller flytta en aska
För att få dela en aska eller att flytta ett gravsatt stoft eller aska krävs särskilda respektive synnerliga skäl.  Huvudregeln är alltså att en avliden persons stoft eller aska ska få vila i frid för all evighet.

Text Bo Forslund