Vanligast i Sverige är kistgravar nedgrävda i jord, men även gravkammare av olika slag förekommer sparsamt. Begravningsceremonier med åtföljande kistgravsättning kallas ofta jordbegravning.

Vid jordbegravning är det vanligast att begravningssällskapet, i direkt anslutning till ceremonin, följer den avlidne till graven och deltar i gravsättningen.

Sänkningen av kistan i en jordgrav sker med hjälp av band (s.k. bårlist, sänklist, sänkband eller bårlina). De som sänker kistan kan vara släkt och vänner eller ett bärarlag från den förening eller det samfund (exempelvis Svenska kyrkan) som den döde tillhörde. Sänkningen kan också ske av ett inhyrt bärarlag eller genom kyrkogårdsförvaltningens (huvudmannen för begravningsverksamheten) försorg. 

Vem svarar för bärarkostnaden?
Huvudmannen för begravningsverksamheten har enligt Begravningslagen skyldighet att bära och transportera kistan från det att kistan kommit till huvudmannen fram till och med gravsättningen. Huvudmannen ska därmed också bära ut kistan till graven och sänka kistan. Kostnaden belastar begravningsavgiften. 

I de fall huvudmannen bär och sänker bestämmer huvudmannen också kvalitén på bärningen. Det kan innebära att en begravningshuvudman på en ort bär och sänker på traditionellt sätt med ett välekiperat bärarlag i anslutning till begravningsceremonin. Det kan också innebära att en huvudman på en annan ort sänker med arbetsklädda kyrkogårdsarbetare först dagen efter ceremonin eller t.o.m. senare. 

Anhöriga får, om de vill, ordna bärning och sänkning själva. Det kan ske med bärare inom familjen/vänkretsen eller genom medlemskap i någon organisation/samfund som i medlemsförmånerna har bärning av kista. Ett sådant samfund är Svenska kyrkan som erbjuder sig att bära och sänka förutsatt att ceremonin sker i Svenska kyrkans ordning.

Text Bo Forslund